Det stora verket

Alkemin har ett speciellt språk men det är inte svårt att förstå, bara tålamodskrävande. Det finns inre och yttre alkemi, det är den inre alkemin som verkligen förändrar på djupet, vi kan inte uppnå förändringar i vår tillvaro förrän vi verkligen förändrar oss själva.

Alkemistens väg är lång och kantad av studier och meditation, alkemin har en kunskap om balans som skrämmer många men som på något sätt är självklar, ljus och mörker behöver varandra för att existera. Och vi behöver mörker för att nå insikt om oss själva och för att söka efter ljuset.

Den alkemiska resan delas in i 4 faser

Nigredo, den svarta fasen

Albedo, den vita fasen

Citrinitas, den gula fasen

Rubedo, den röda fasen

Under själva resans gång genomgår man "Operationer” som är faser i ditt liv som är fulla med lärdomar, har man förstått lärdomarna så går man vidare till nästa och man genomgår de alkemiska bröllopen som egentligen inte är bröllop utan mer insiktsfulla avslut i ditt medvetande. Texterna är slående lik en Kundaliniresa, och det är faktiskt vad det är. Där vi succesivt höjer vårt medvetande och frekvens. Studierna och sökandet av inre kunskaper går hand i hand med din utveckling inom alkemin.

Man talar om sinnets mörka natt som föregår nästan alla större förändringar i ditt liv. Och hur mycket det än bär mig emot så växer vi oerhört mycket genom svårigheter.

Man talar om alkemistens hermafroditiska barn som symboliserar ditt inre barn och ditt högre jag, som framföds av solens konung och månens drottning i det röda bröllopet. Där två motsatser förenas för att åstadkomma balanserad fulländning.

Mycket av de citat och texter som jag sitter och läser, det slår mig att detta visste man för tusentals år sedan. Under kristendomens framfart så brände man upp hela bibliotek i Egypten och Europa. Dagens alkemi är bara en bråkdel av den verkliga kunskapen som en gång fanns. Efter medeltiden så började alkemin smyga sig in i europa igen hos präster och högutbildade filosofer. Under den tiden så lyckades alkemin överleva inom islam och vandrade sakta tillbaka från arabvärlden till väst.

Under fasernas gång så uppnår man Prima Materia som är din renaste energiform, man lär sig utvinna sin kvintessens som är chi/qi. Man talar om graalen som faktist är du, din kroppsliga form som bär på det renaste guldet. Man benämner det även ”den vises sten”. Allt måste uppnås med teori och praktik det är inget man kan ligga och vänta på.

När du sedan uppnår din guldkropp, så fullbordar du Magnum Opus, som är det (gudomliga) stora verket.

Det jag gillar mest med alkemin är att den är så jämställd, här talar vi om Guds moder och Sophia. Den svarta madonnan som förvandlas till ljuset.  Balanserna mellan motsatser genomsyrar alkemin.

Hela alkemin går ut på att hitta hela sin varelse, bli den, äga den och dela med sig av den, därigenom ges vi makten att omskapa oss själva och andra, transformera. Att göra en resa från bly till guld. Det skall vara vårt mål att uppnå detta i livet, och inte att reinkarneras i årtusende efter årtusende. När du når magnum opus är du fri och utexaminerad från livets skola och får ta plats med resten av de skapande krafterna i universum. Så du blir helt enkelt inte helt färdig förrän du dör.

Alkemisk kunskap eller energikunskap kan aldrig användas som en ”makt” mot sina medmänniskor. Det är makten att förändra sig själv och sin tillvaro på ett bra sätt. Ta ansvar med kärlek.

Vi befinner oss inte på samma ställe i vår andliga utveckling och det ger oss olika syn på saker och ting.

Jag känner ju människors andlighet när jag tar i dem, men jag känner inte riktigt vart dem befinner sig, Du har dem som tror att dem är jätteandliga men som inte har kontakt med hela sin treenighet (Kropp-själ-ande Δ). Sen har du dem som inte alls är andliga på ett medvetet plan men som har superandliga energier.

Sen har du dem som är bra på att läsa människor men det behöver inte vara andlighet, det kan röra sig om att man är ”street-smart” eller till och med manipulativ. Är man andlig har man kontakt med sin treenighet.  Har du uppnått den balansen så har man inget behov av att vara utanför sig själv och rota i andras angelägenheter. Sen kan man vara intresserad av andlighet, tycka att det är spännande, det behöver inte heller betyda att man ÄR andlig. Sen har du dem som tror att de är andliga för att de har köpt senaste yogabyxan. Eller för att de var på seans förra veckan. Sen har du dem som nästintill bedriver häxjakter mot andliga utövare, det är med förvåning man upptäcker att personen är superandlig. Sanningen är den att många vill men vågar inte.

Och skall sanningen fram, ALLA är andliga, den har bara nått en viss nivå i vårt medvetande, och ju mer motstånd man känner inför andligheten, desto mer rädslor bär man på.

Det är alltså skillnad på andlighet och andlighet. Och resan fram till magnum opus är som att gå i flytande tjära, men med varje bedrift blir belöningarna större.

De personer som jag mött som har varit andliga i sin natur är ofta ganska prövade människor som aldrig gör det lätt för sig. Ansvar väger tungt och den andliga individen är ofta väldigt ansvarstagande i sin roll och det är inte lätt att ta ansvar i en värld där alla tycks fly från det.

Personligen säger jag, mot magnum opus! Varför vänta!

// med kärlek