Jag har skrivit en del om att kapa eteriska band. Man kapar inte band för att vara taskig med någon, man kapar dem för att skydda sig själv. Man har ett ansvar gentemot sig själv, att värna om sin energiresurs. Och bara för att man kapar det en gång innebär det inte att man inte kan knyta bandet igen. För band kommer ofta tillbaka, och helst om det finns en känslomässig bindning.
Eteriska band och känslomässiga bindningar är inte samma sak för mig. Utan vi kan skapa band till allt och alla på några sekunder med ett ögonkast, däremot så hör dem ihop. För mig är den känslomässiga bindningen det som bandet sätter sig i, det är ofta en gemensam känsla eller en erfarenhet man delar. Det kan vara kärlek, det kan vara hat. Det finns inget som kan binda en människa så hårt till någon annan som en konflikt. Nästan mer än Kärlek. Så tänk på det innan du bestämmer dig för att bråka, vill man verkligen binda upp sig till en person i en evighet?
Välj dina fiender med omsorg.
Band kan man klippa hur mycket man vill egentligen, men uppstår den igen måste man hitta det som det fäster i, den känslomässiga knuten. Och försöka lösa upp den, men bindningarna kan man inte hålla på och ta bort hur som helst. Det krävs mer övervägande. När du löst upp bindningen kan inte det bandet fastna på dig igen.
Till exempel om du har en destruktiv relation, personen lämnar dig inte ifred och varje gång du kommer i konfrontation med personen dräneras du på energi och dras in i ilska och destruktivitet.
Då brukar det inte räcka med att klippa bandet, då bandet återkopplas så fort du tänker eller känner i konflikten/relationen. Och är det då ett svårt trauma som är svårt att bearbeta så kan det bandet dra ner dig till botten. Du kan även koppla ett band till själva traumat och inte bara personen bakom traumat, så ibland måste man kapa bandet till en händelse.
Dessa typer av bindningar kan även uppstå mellan brottsoffer och en förövare, eller barn som växer upp i misshandel av olika slag. Eller kvinnor i våldsamma relationer.
Vi skall alltid sträva efter förlåtelse och kommunikation. Förlåtelse är inte bara ett fint ord utan en viktig förmåga som kan lösa upp mycket kaos i vår själ, men ibland räcker inte förlåtelse till, förlåtelse är inget vi säljer över disk utan något man måste förtjäna precis som respekt.
Som healer så råkar man ju ofta ut för healingband som etableras mellan en healer och dess klient under behandlingen, att ge och få healing är egentligen ganska intimt och är en förening av energier.
95% av alla gånger så har ger inte healingband några problem. Men Upplever man att man har problem med dem banden är det bra att man gör det till en rutin att klippa healingbandet efter en behandling.
Får jag problem med ett band kan det vara att personen verkligen behövde healing och skulle behöva mer, eller så hade personen i fråga för höga förväntningar. Eller så var dem nyfiken och inte i behov av healing, nyfikenhet är något bra! Och ger ingen direkt energishow! Jag brukar analysera innan jag klipper.
Om någon känner sig missnöjd så är det oftast bara så enkelt att då är det inte healing de behöver i första hand, utan man kanske behöver ta tag i andra saker först innan healing kan göra nytta.
Ibland är healingen inte det bästa även om det alltid ger ett välbefinnande. Allt vi minns och kan plocka fram till medvetande nivå bör bearbetas, ibland kan hjärnan lura oss med sina avancerade försvarsmekanismer så att vi inte kan nå det som gör ont i oss, och kvar finns bara en obehaglig känsla. Då är healingen till stor hjälp till exempel. Men flyr du från minnet och känslan så kan healingen innebära ett tvärstopp i verkligheten. Ibland är man beredd på att ta den smällen, ibland inte. Och sen kommer healingen aldrig att ta den bearbetande processen ifrån dig, den hjälper dig enbart igenom den. Vi behöver alla dessa processer, dem gör oss klokare och till bättre människor.
Så bara för att man får healing så innebär inte det att du får ett frikort och slipper gå igenom det som är svårt.
Alla dessa skräckhistorier som jag hittat på nätet om hur reikihealing är farligt, kundalinresning är farligt mm är skrivna av människor som är rädda för sina egna processer, människor som försöker bromsa den oundvikliga evolutionen av själens utveckling. Som faktiskt innebär att vi inte alltid kan vara lika glada som Mary Poppins! Rädslor, rädslor, rädslor….
Jag är mest rädd för rädda människor, det ger mig mardrömmar. Rädslor kan verkligen förena människor och bilda stora grupperingar. Nazismen är ett lysande exempel…
Jag hade ont i benen när jag var liten, och man kallade det för växtvärk, men inom läkarvetenskapen finns inte växtvärk och det tror inte jag heller, däremot så tror jag att själen har det. Varje gång vårt medvetande expanderar så kommer vi att känna av det, då kommer allt det vi behöver bearbeta tillbaka och vi erbjuds vi möjligheten att hela oss själva, eller att fastna i det förgångna.
Man kan även knyta band till det förflutna och fastna i dåliga beteenden.
Dessa band är inte bara kopplingar till andra personer utan vårt liv är fyllt av band och strängar som skapar en helhet och en resa genom vårt liv och det är inte meningen att vi skall kapa allt som inte faller oss i smaken, utan att SKAPA och KNYTA BAND till det som gör oss lyckliga! Ältar vi så stärker vi banden till det som skadar oss.
Dessa strängar förbinder oss med något större som gör att vi alla sitter ihop, inte bara med varandra, utan med det förflutna och med framtiden.
Och det jag förstår om livet idag, förstår jag inte imorgon.... det ser jag som en utmaning!
Vi är på väg till ett bra ställe!
Nähä vad sägs om lite tv nu då?
//Med kärlek