Vägen tillbaka till hjärtat!
När jag hållt på med healingnergi så har jag lärt mig att det inte är alla ”åkommor” vi bär på som är det stora problemet, utan det är människan bakom problemet.
Det som framstår som lättast för en själv är ofta det svåraste hindret man möter och det är när man jobbar med självläkning.
Självbedrägeriet är en överlevnadsstrategi som har många ansikten och som underlättar när det blir svårt i livet, men som också lätt blir en livsstil. Det är något vi alla utsätter oss för någon gång i livet för att livet skall kännas lättare och det finns dem som gör det hela livet.
Och även om vi rent materiellt och fysiskt lever ungefär likadant och våra kroppar fungerar ungefär likadant så är vi inte här för att göra samma resa genom livet även om det verkar så på ytan.
Det jag skriver nu handlar egentligen inte om healing, det handlar om hur vi utvecklar healing eller en förmåga att självläka, som är en förmåga som vi alla besitter på olika nivåer. Däremot så blir det väldigt synligt när man jobbar som healer, då man jobbar med affirmationer, intentioner, energi och ser dess effekter på kroppen och människors liv.
Det går även på båda hållen, hur vi tar emot energi handlar också mycket om hur vi redan tänker, det handlar inte om vi tvivlar på andevärlden eller om vi ”tror” på healingen, det handlar om negativa tankemönster som man redan besitter som faktiskt kan ”äta” en hel del av våra energier, vi får låga energinivåer och känner oss trötta, sjuka och värkbrutna.
Det är därför man säger att man inte behöver tro på reiki för att det skall fungera, tvivel är trots allt bra i rimliga mängder, att ifrågasätta är friskt, det är igenom ifrågasättandet vi blir klokare trots allt, utan frågor får vi inga svar…
Det är på nåt sätt så att de stora förändringarna i livet sker när vi har hittat hem, till hjärtat, när vi är sanna och har jobbat igenom oss genom självbedrägeriets dimma.
Det är när vi skalat av alla livslögner och förlåtit oss själv, släppt på ilskan och rädslorna som problem nästan nystar upp sig själva och försvinner. Det vi såg som ett problem blev varken större eller mindre, men när vi själva förändras ändras vår syn på problematik och då är det även lättare att se lösningar.
Nu innebär ju inte det att det inte finns yttre problem, absolut inte, däremot så kan jag påverka hur jag ser på det och hanterar det.
I en arbetsgrupp räcker att det finns 1 person som tänker negativt för att det skall påverka hela gruppen negativt, det finns en osynlig energidynamik som vi måste bli bättre på att uppmärksamma, för detta påverkar inte bara våra kroppar, det påverkar hela vår miljö och omgivning. Är man medveten om negationer så kan man stänga dem ute, men för att göra det måste man förstå dynamiken.
Människor kanske inte är ”lättpåverkade” av så kallade starka personligheter utan mer mottagliga för energierna i rummet. Det blir lätt att man far med uttryck som, grupptryck, dålig karaktär och vi problematiserar människor och situationer istället för att förstå dem.
Det handlar mycket om att lära sig läsa människan bakom orden och verkligen känna in vem det är i rummet som bidrar med negationerna. Kanske är det inte personen med det vitaste leendet och de trevligaste orden som bidrar med den goda stämningen. Jag vet inte hur många gånger jag stått i situationer som ” vad fin du är i håret, vad snygga skor, eller vilka fina byxor, men fått känslan av ”hur fan ha hon råd med det, vem tror hon att hon är, hon tror hon är bättre an mig”???
Och i mitt fall är det så att bara för att jag inte hör vad du tänker så innebär det inte att jag inte vet för jag känner det på dynamiken i rummet. Det har även funnits tillfällen då jag nästan självantänt och att healingenergierna gått igång på möten och i samtal, då vet jag att det är sjuk energi i rummet för det är det negationer är, det är sjukdomsalstrande energi.
Att tala fint och tänka på vårt yttre det är uppfostran i sin enklaste form, att forma ett hjärta, ett samvete och ett tänk det kräver mer eftertanke. Och det är även en process vi är skyldiga oss själva. Jag tycker vi är skyldiga oss själva att ställa oss frågan emellanåt; Vem är jag? Är jag den jag vill vara?
//med kärlek