Jag måste bara berätta för jag tycker det är så häftigt! Jag gjorde healing på mig själv idag, och jag har börjat att alltid ge lite extra energi till mitt ”inre barn”.

Detta har hänt de 3 senaste gångerna jag gjort självbehandling/meditation…

När jag kommer till ”barnet” i min healingrutin så blir mitt synfält först intensivt mörkblått och sen blir det violett, sen blir det rosa och när det rosa inträffar så känns det som att jag flyter ut i hela rummet och tappar fäste i min kropp, jag hamnar i någon slags vaken dvala, det är helt fantastiskt, det är nästan omöjligt att beskriva.

Och som jag har förstått det så är ”barnets” energi som en behållare för din innersta essens som kommer från ”livets källa. Och det har varit så att ju mer energi jag gett ”barnet”, desto mer har barnet gett mig. Precis som att det kommunicerar, det är precis som att energin har ett eget medvetande som svarar tillbaka.

Jag har även börjat lägga in i min healingrutin vid reikibehandlingar att ”se över” hur det inre barnet mår. Vid en behandling så misstänkte jag att det var ”barnet” som spökade och då la jag min hand på naveln och bad om att få kontakt med barnet, det började brinna i min hand, jag la båda händerna över naveln och lät energierna flöda, efter en stund sa jag ”du behöver inte vara rädd längre, vi tar hand om dig nu”, det kändes som att rummet exploderade av energi och varenda hårstrå på kroppen reste sig. Jag blev tårögd, vilket svar!

Det är helt fantastiskt!

Det får mig också att inse att livet som människa är en väldigt tråkig behållare om man inte tar tillvara på sitt ”inre barn”, ger det näring och kärlek och låter det få delta i nuet.

Och tanken på att varje människa bär på en lite del av livets källa är storslagen.

Jag insåg att det är så här man gör, det är det dem menar när man säger att vi ”återvänder till universum/gud som barn” när vi dör.

Snälla vänta inte så länge, återvänd till barnet innan ni dör.

Jag låg och lekte lite med tanken och insåg att även den brutalaste brottslingen har antagligen ett inre ljus som dem inte själva har kontakt med, med det menar jag inte att jag rättfärdigar kriminalitet utan jag insåg att det var en tragedi, att inte vara i kontakt med sitt inre väsen, vår ”inre sol”, låt inte lite dystra moln innebära en solförmörkelse. För Barnet kan skingra dem molnen.

Använd inte stjärnkikare, titta inte för långt bort, den här resan går inåt.

Jag hade tänkt sätta mig och rita men har gått och funderat ett par dagar på om jag skall skriva det här inlägget, men jag kunde inte låta bli, jag äger inte det här. Kan jag få en enda (helst fler) människa att hitta detta i sig själv så går jag med vinst. För det här är den heliga graalen i dig.

//med kärlek (jag menar det)